The Wallet

Det här inlägget var tänkt att handla om hur jag blev av med min plånbok och strul med att spärra mitt VISA-kort och fixa ett nytt, och det är väl där jag får ta och börja.

Efter att ha varit på stan i torsdags eftermiddag och fixat utklädnad till kvällens halloween fest var det bara lite alkoholvaror kvar att inhandla. Gick in i en liten livsbutik och greppade en billig vodka. Men när jag skulle betala så accepterade de inte betalkort, så fick stoppa tillbaka plånboken och låta en kompis betala. Jäktade sedan ut och vidare mot lektion. På vägen kände jag efter var jag lagt plånboken men fann den inte nånstans, så rusade snabbt tillbaka till butiken men ingen lycka där heller. Arg och irriterad gick jag hem och började beta av listan på kort som behövdes spärras och förnyas, kände inte alls för att festa loss. Fast efter en dusch och lite uppiggande musik kom jag igång och hade kul.
Dagen efter så ringde jag då till VISAs internationella spärrservice. Det var inte det lättaste jag gjort. Först och främst är mobil-mottagningen urusel framför allt inomhus, så fick stå utomhus i snålblåsten och försöka kommunicera med en person någonstans i världen. För det andra så är det inte det lättaste att få en engelsktalande person att förstå hur mitt namn och svenska adress stavas (inte heller den brittiska med så dålig mottagning). Så efter att ha stått och hittat på diverse exempel att bokstavera med så gick jag upp och kollade upp internationella fonetiska alfabetet på nätet. Har därför nu lärt mig att Per bokstaveras Papa, Echo, Romeo. Ganska rock om jag får säga det själv!
Hade allt som allt väldigt små förhoppningar om att få tillbaka plånboken, känns inte som något som skulle hända. Så gissa om jag blev förvånad när jag fick ett mail att jag skulle kontakta polisstationen. Eftersom jag hittills lyckats hålla mig från trubbel var det en ganska kall gissning att det handlade om plånboken, även om jag inte hade polisanmält den än. Men där fanns den iallafall, fast £5-sedeln var borta men alla kort var kvar så måste ses som väldig tur. Efter att ha blivit väldigt arg och förvånad över hur någon i lilla Durham troligtvis stulit min plånbok så har jag nu återfått min tillit till stadens invånare efter att den lämnats in i princip samma skick.